Avsnitt 5
Pontus: Jag försöker gå in i mig själv, i min bubbla. Men det blir lite läskigt när man ser det här också.
Jannika och Dennis
Det är populärt nu för tiden att förespråka avdramatisering (eller normalisering) av allehanda företeelser. Skildringen av Jannika och Dennis är ett exempel på att saker också kan bli för avdramatiserade, eller intima, som när kameran tycks få följa med hela vägen ner under täcket, och in i duschen. Vi behöver verkligen inte se detta. Inga jämförelser i övrigt, men med ”Carbonaraparet” Ida och Arvid stannade det i alla fall vid ord.
Paret är i alla fall kära, och det är väl för väl. I en lite oväntad scen, tacksamt nog något mer påklädd än de övriga, bjuds vi på improvisation och rollspel när en annan spabesökare frågar om äktenskapsråd. Vems idé var detta? Och varför spelar de båda så otvunget med? Roande, hur som helst.
Denise och Sam
Paret själva har förstått det, vi har förstått det, expert-Hana har förstått det: det är för artigt, för ytligt, för trevligt. ”De är väldigt bra på vardagen”, som Hana diplomatiskt uttrycker det. Utmaningen i Tyresö är därför fördjupning, via en enklare frågesport.
På första frågan, om vilken ny egenskap man skulle önska sig, går Sam direkt på det ytliga och berättar om sin önskan att vara mer fotogenisk. Att primärt vara intresserad av hur bilden av en ser ut känns som bekant terräng för honom. Sen växlar han spår till något som är närmare parets, och hans egna, problem: han vill bli mer inkännande och förstå andras behov (dock presenterat som att det rör djur; ingår homo sapiens där?). Det väcker Denise fantasi, och på samma katten-kring-het-gröt-sätt presenterar hon observationen att ”vi människor” inte är särskilt intuitiva. Kanske tänker hon då på en människa i synnerhet. Intuition är för Sam ett så obekant ämne att han tycks ha svårt att förstå själva ordet: Är det samma sak som att vara synsk?
Som svar på fråga två (vad man hade gjort om man bara hade ett år kvar att leva) pratar Sam återigen om känslor, men återigen med ett annat förhållningssätt än det Denise har; han hade letat efter mer intensiva sådana. För honom är det synonymt med kickar, som man kan få av en vända med Läkare utan gränser eller liknande.
Fråga tre handlar om vad paret uppskattar med varandra. Denise har lätt till skratt, lätt till skämt och (lätt till?) en lätt stämning, säger Sam. Efteråt reflekterar han över att alla Hanas frågor kändes ytliga. Eller är det kanske hans svar han syftar på här? Han inser att de fastnat på ”trevlighetsnivån” – ”var är djupet?”
Klipp till kvällens middag, där ämnet är sexualitet. Nu är vi långt från Jannika och Dennis ekivoka sörmländska herrgård. Sam börjar i det (politiskt) korrekta: ”Sexualitet är inget att skämmas över. Det kan man prata öppet om, om man vill och är bekväm med det.” Men så kommer han till sin känsla igen. För andra gången den här säsongen uttrycker han en önskan om att saker ska vara ”pure” (inte puritan, men pure-itan?), men utvecklar det inte riktigt. Om det här, något nedklippta, samtalet var hans försök att närma sig frågan om hans attraktion till Denise (kanske hans förmåga att alls känna attraktion – notera hur han senare, i gruppsamtalet, säger att han ”har svårt med det fysiska, den sexuella attraktionen”, ett uttalande man gärna kan läsa lite mer generellt) nådde det inte hela vägen fram.
Samtalet fortsätter, på samma korrekta vis, till frågan om när Sam ”spejsar ut”, alltså inte lyssnar på Denise. ”Hur tror du att det känns för mig?” frågar Denise pedagogiskt, lite som när man ska lära ett barn om empati. ”Inte najs. Inte sedd, inte uppskattad”, svarar Sam lika skolboksmässigt. Denise, något mer offensivt, förklarar då hur hon känner när det händer: som att hon är tråkig och ointressant. Sam småskrattar, tittar bort. ”Det tycker jag ju inte”, säger han, men hans minspel och ansikte säger mer: ”Det tycker jag ju inte att jag ska tycka”. Avslutningsvis: ”Jag håller helt med dig i det du har sagt.” En trygg replik, särskilt om man inte är säker på att man lyssnat på riktigt allt.
I en kommentar inspelad efter helgen observerar Sam att Denise är ”otroligt intellektuellt och emotionellt kompetent”. Det är en korrekt uppfattning, inte nödvändigtvis av Denise fantastiska förmågor på det området men av hur stort glappet mellan dem är här. ”Konversationer är inte upprörande för henne på något sätt”, säger han lika imponerat, och antyder då att konversationer i allmänhet kanske är det för honom (och något som då, möjligen, måste hanteras genom en strikt uppsatt korrekt fasad).
”Hur jag är på riktigt har inte riktigt kommit fram än” säger Denise vid ett tillfälle i avsnittet. Med risk för att själv göra det vi annars fördömer programmet för att försöka uppnå med sina kompensationsmatchningar kan man här fundera på om en annan person än Sam hade lockat fram mer av det i henne, eller om en annan än Denise fått in Sam på de djup han längtar till. Det korrekt artiga i Sam tycks inte räcka för att Denise ska visa mer av sig själv, och det väna i Denise utmanar aldrig Sam. Det enda som bryter av snällheten, som så ofta när det är för snällt, är det passivt aggressiva, som Denise ”skämt” om att Sam inte verkar vara så van vid att vara i naturen eller det osexiga i hans äggdiet. Se där en glimt av en annan Denise, som vi också skulle vilja få lära känna.
Ebba och Pontus
Låt oss hoppa över ridningen och gå rakt på sak till avsnittets enda egentliga konflikt. Vid middagen i Tystberga öppnar Ebba för ett samtal om framtiden och jobb, ämnen Pontus per voiceover säger att han tycker om att diskutera. Det är viktigt för Ebba, säger hon, att den hon lever med ”gör något som är givande och inte enbart gör det för att tjäna pengar”. ”Det du gör nu”, säger hon till Pontus, med tonvikt på ”nu”, är något han är passionerad inför, och det är fint. Pontus tolkar detta upplägg som en öppning för att berätta mer om sin situation. Han säger att han säkert skulle ”palla livet ut” som bartender, men ”inte må bra av det”, bland annat med tanke på allt kvälls- och helgjobb. (Vi vet ju också att han driver en podd – han har alltså ambitioner utanför sitt nuvarande lönearbete.)
Så långt alltså i linje med det Ebba just uttryckt, att man ska göra något som känns givande, men längre än så hinner Pontus inte berätta innan Ebba i tankarna, och i ord, går igenom och fullföljer implikationerna av det Pontus sagt. Om han ska sluta arbeta som bartender och göra något annat innebär det att han måste plugga. Om han pluggar får han dålig ekonomi, och då kan de inte unna sig saker.
Pontus gör ett försök att styra diskussionen tillbaka till det mycket mer prövande tillstånd han befinner sig i; det handlar inte om en utbildning på tre eller fem år, utan om att försöka komma på vad han vill göra i livet. Men Ebba går vidare med sin oro: om han ska plugga måste han kanske flytta långt bort. Och hon ska ju ha barn innan hon är 30, och hur ska det då gå med föräldraledigheten?
Från att Pontus ville diskutera sina ännu lite vaga tankar om en meningsfull sysselsättning i framtiden har vi alltså på en halvminut rört oss till att Ebba sitter med dålig ekonomi och som ensamstående mamma medan Pontus vandrar runt i overall i Lund på första veckan av en femårig ingenjörsutbildning. Hur kunde du, Pontus?
Ebba skulle säkert själv, åtminstone i backspegeln, hålla med om att allt det här är att gå händelserna i förväg. Det är svårt att förstå logiken i hennes resonemang – om man råkar jobba som bartender när man är 29 år är det vad man måste göra resten av livet – och det beror nog på att det inte handlar om logik, utan en mer impulsiv reaktion på att en bild hon hade av sin framtid – en bild Pontus inte hade någon aning om – kan behöva omförhandlas. Men det sorgliga faktum kvarstår att hon, oavsett anledning, kapade samtalet och sprang framåt i sin version av framtiden, medan en allt mer slokande Pontus fick sitta på åskådarplats. Han hann framföra en (1) prövande fundering om vad han vill med sitt liv, och man kan inte klandra honom om hans främsta lärdom av följderna är att det inte låter sig göras ostraffat.
När Pontus återvänder efter en andningspaus utanför restaurangen ber han om ursäkt, lite oklart för vad, kanske mest som ett sätt att försöka släta över och bli sams. Hemma i stugan drar sig Ebba undan på välbekant manér och konstaterar att hon inte vet hur hon ska hantera ”personer som Pontus”, han som är ”så skör och snäll och fin”. Hennes monolog här, där hon också säger att ”varje ord betyder så mycket” och att hon därför inte ens vågar prata, visar att hon fortfarande är i affekt, för inget Pontus har gjort eller sagt har ju varit särskilt konstigt eller utmärkt honom som mer skör än genomsnittet.
När Ebba lugnat ner sig kan de två mötas och hon erkänner att skulden för den förstörda middagen mest är hennes. Hon ber om ursäkt och prisar Pontus, som tålmodigt accepterar det, men när han – återigen säkert för att minska Ebbas skuldbörda – säger att det ”blivit fel från båda håll” går Ebba in i sig själv igen och försoningen är bruten. I en synk inspelad efteråt förklarar Ebba att hon tyckte att det hela borde ha varit avslutat i och med hennes ursäkt; det följde inte manus att Pontus också klämde ur sig ett förlåt. Irritation och frustration uppstår igen, expert-Maria kallas in och Ebba förklarar att det fel Pontus nu gjort är att han inte insett att han inte gjort något fel. Han borde be om ursäkt för att han bad om ursäkt. Pontus får chans att berätta att förlåtet mest handlade om att han reagerade så känslomässigt (på att ha blivit överkörd av Ebba).
Beklagligt nog blir det denna snåriga situation, och Ebbas förvirring, som står i fokus för ”Farmens” råd. Hennes beskrivningar av primära känslor är bra och nyttig, men om resonemanget kan överföras på situationen vi sett känns det olyckligt att rådgivningen fokuserar på den sekundära situationen – hur Pontus reagerade och hur Ebba i sin tur reagerade på det – snarare än på den primära – Ebbas beteende på restaurangen, när Pontus försökte berätta något om sig själv. Om det senare i stället hade diskuterats mer hade man kunnat prata om att problemet inte bara var geografiskt eller temporalt, som Ebba tycks tro (att hon tog upp ämnet just där och just då, på deras bröllopsresa) men också hur hon, oavsett tid och plats, behandlade Pontus.
Amanda och Alexander
”Vartefter ni förstår varandra kommer ni gradvis att öka förtroendet”, säger expert-Fredric, som med det här paret går från klarhet till klarhet. Hans (icke-)uppgift till paret känns mitt i prick och är formulerad som en strof ur en Bob Hansson-dikt: ”Inte prestera, inte leverera, utan i stället existera och relatera”.
Och förståelsen och förtroendet verkar också öka mellan detta presterande par under vistelsen i Trosa, men det kanske inte är samma sak som kärlek, åtminstone inte än. Fortfarande framstår Alexander som mer hemtam i känslovärlden, med sin beskrivning av Amanda: ”Driven och bestämd, rolig, känslosam”. Amandas kunskap om Alexander är fortfarande mer på cv-stadiet: ”Lätt att prata med. Tycker om utmaningar.” Och så, som för att övertala sig själv: ”En sund, bra kille.”
Till sist
En champagneflaska att korka upp ”efter att ni har haft er första konflikt” öppnas på spaet av ansiktsmasksiförda Amanda och Alexander med citat ur NWA-dängan Fuck tha Police. Kopplingen ter sig oklar, men upproret kanske består i a) att de öppnar den trots att de inte har haft en konflikt än, eller b) att man inte får förtära alkohol på spaet (där personalen då får representera den ordningsmakt som ombeds dra åt skogen i låten). Lätt deppigt också att ta med sig just den flaskan på bröllopsresan, som att planera för en konflikt.
Det är bara att erkänna: de fick oss där, med löftet om att deltagarna skulle få träffa ”några som vet precis vad de går igenom”. Arvida och andra Instagram-succéer får hålla ut lite till i manegen, deras tid framför kameran ska nästan säkert komma. I brist på annat Till sist-material river vi av några observationer från denna könssegregerade parträff:
”En hunk” är Pontus beskrivning av Sam. Inte helt fel.
Storstad mot mindre stad på killarnas träff: Sams och Alexanders långärmade, enfärgade skjortor i linne möter Dennis och Pontus kortärmade, långrandiga diton.
”Bästa matchen vi har kunnat få”, intygar både Denise och Sam, med lika besvikna ansiktsuttryck. En hyllning som låter som en förbannelse.
”Min fru heter Ebba”, berättar Pontus, och de övrigas killarnas okunskap om varandras fruar är lika kittlande som tjejernas diskussioner om vem som har en snygg partner. En överlägsenhetens sötma infinner sig hos tittaren, som för en gångs skull vet mer än deltagarna.
Sams och Alexanders charmiga ”distanserade bromance” får oss att tänka på en annan bromance, i en tidigare säsong, men då mellan Agust och (en annan) Alexander. De påminner oss om att kamratskap vid första ögonkastet ibland kan vara ett alternativt, och mer realistiskt, lyckligt slut.