Ebba: Nu ska jag leverera.
Experterna och produktionen
Omkastning i expertstallet. Delphine, som vi knappt hann lära känna, blir avbytt av Suzann, vars rättframma tonfall och vänligt knasiga look åtminstone rent konceptuellt ger henne potential som Kalle-surrogat. Hana är ett kärt återseende, och Maria och Fredric känner vi sedan tidigare.
Jannika och Dennis
En fråga man ofta ställer sig när man ser på GVFÖ är hur stora urvalsgrupperna egentligen är, och i vilken grad det kan förklara somliga matchningar. Jämför t.ex. med SVT-grannen Första dejten, där paren (på papperet) ibland passar orimligt bra ihop. Antagligen är färre beredda att gifta sig i tv än att gå på en middagsdejt i tv, så man får en känsla av att experterna här alltså har färre lämpliga kandidater att välja bland, och därför får jobba med vad de har.
Frågan aktualiseras när vi först ser Dennis, som omedelbart presenteras som sömnapnélidande, eller kanske -havande, med tillhörande mask (”snarkmaskin”). Och i scenen därefter, som för att riva av plåstret med en gång, klargörs det att han också kämpar med impotens.
Inget av detta diskvalificerar naturligtvis någon från att hitta kärleken, men det presenterar en etisk frågeställning som produktionen rimligen måste ha tagit ställning till, även om Dennis gett sitt entusiastiska samtycke till att bli ansiktet utåt för åkomman. Är han införstådd med och beredd att hantera alla konsekvenser av att sådana privata uppgifter om honom kablas ut till hela svenska folket? Han säger, i den korta diskussion med Suzann som vi får ta del av, att han tycker att det är ”ångestfyllt” att prata om ämnet, vilket inte alls är konstigt.
Om man, som Suzann uppger, har ”massor” av singlar att välja bland väcker det i alla fall frågan om det var etiskt rätt – inte av Dennis att ställa upp, men av produktionen att godta och uppmuntra hans medverkan. Man kan tillägga att de detaljer som presenteras om hans tillstånd i förlängningen ju också blir till ett avslöjande om hans tilltänkta partners privatliv och samliv med honom, som då blir föremål för spekulationer av tittarna. Är hon redo för det? Motargumentet är givet: det är avstigmatiserande, inget att skämmas för och så vidare. Vi bokmärker hur som helst detta inför säsongen och diskursen om säsongen som kommer, och förstår varför det var noga att presentera Suzann som ”specialist i klinisk sexologi” (att jämföra med Delphine, som blott titulerades ”sexrådgivare”).
För att för stunden lämna den potentiella heta potatisen får vi också veta att Dennis är en musikintresserad Malmöbo som är politiskt aktiv för Miljöpartiet. Vi minns Magnus och Hector från förra säsongen och tänker att man kanske här gör en dygd av nödvändigheten: det är inte omöjligt att persontypen som är lokalpolitiskt aktiv också skulle kunna vara intresserad av att medverka i sånt här sammanhang.
I Örebro finns teckenspråkstolken Jannika, som också har, som det heter, ”bagage” (och som aldrig varit kär!). En söt matchning, ja, men i bakgrunden lurar också den cynism och mänskliga hierarki som väl egentligen är närvarande i alla kärleksrelationer, men som blir så mycket mer tydlig i GVFÖ:s kvantifierbara expertmatchingar. Tanken på att två personer som båda har ”blivit tilltufsade i livet” ska kompensera för eller nöja sig med varandras svagheter blir så mycket mer osnygg när den presenteras så öppet.
Utöver dessa kommentarer verkar båda genuint charmiga, och vi ska naturligtvis inte dra för snabba slutsatser av denna ytliga presentation.
Denise och Sam
I Göteborg finns Sam, 36-årig läkare med den rätta sortens linneskjortor, helylle dialekt och sunda intressen i ett vältrimmat paket. Han är som stigen ur tredje akten i en svensk 90-talskomedi, mannen som dyker upp från ett sommardopp med träningsshaken i hand när den charmigt struliga kvinnan i huvudrollen känner sig som allra mest förtappad. Men GVFÖ är ju snarare en 20-talskomedi, och den stora frågan är varför ett sånt här (synbarligen) uppenbart kap söker sig till detta sammanhang för att hitta en livskamrat.
Här kan det vara på sin plats att påminna om G:et i GVFÖ. Det heter inte ”förälskad” vid första ögonkastet, eller ”lycklig”. Några sådana utfästelser kan man inte göra. Löftet rör sig på det formella planet: man kommer att bli gift. Det verkar också vara vad Sam förväntar sig. ”Man ska ha en bild utåt. Bli bra i samhällets ögon. Vara vuxen.” Och då ”slipper de 70-80-åriga damerna på jobbet be om kramar”. Kramarna representerar här omgivningens implicita och pockande krav på heterosexuell tvåsamhet, och vigselringen, levererad av produktionen, blir skölden som skyddar honom mot det. I en sådan bild, som inte behöver utgöra Sams hela bevekelsegrund, är kärleken, eller partnern, nästan sekundär, och en relation är ”easy money”, bortsett från den lilla detaljen att ”dela med sig av det djupaste”, som han bävar inför. Och så får hon inte vara rökare, så klart.
Även i Årstaviken i Stockholm tas stärkande utomhusbad. Denise växte upp i ett mångkulturellt område där man ”har ett specifikt sätt som man för sig och kommunicerar på”, får vi veta. Eftersom denna personalia korsklipps med Sams tro på jämlikhet ska vi nog fås att dra slutsatsen att båda är mer GAL än TAN, men med en bevarad förkärlek för mer traditionella könsroller (Denise hade förväntat sig att matchas med någon som ”inte är etnisk svensk”), där också en senior redovisningsekonom kan få bli omhändertagen.
En klassiker i varje säsong är pilgrimsfärden till en äldre släkting, som ska förstås som representant för folkdjupets urvisdomar om kärlekens mysterier. I det sammanhanget är Denises pragmatiska farmor ett uppfriskande undantag, som glatt avfärdar föräldraledighet och, på den slitna frågan om äktenskapsråd, blott levererar ett krasst konstaterande om otroheten som faktum.
Ebba och Pontus
Ska kärlek förstås som något som drabbar en eller något man väljer? Det tråkiga svaret (på den kanske vid det här laget tråkiga frågan) är väl ”lite både och”, men som vi var inne på tidigare tenderar det här programformatet att tydligt, kanske rentav ensidigt, lägga tonvikten vid det senare. I den synen är man också ett med tidens anda, där brandingenjören Ebba konstaterar att hon inte känt att det har varit viktigt att träffa någon, eftersom hon ”prioriterat att nå dit [hon] vill”.
Liksom sportpoddaren och bartendern Pontus gillar Ebba en kall öl (”alkoholfritt vin är inte gott”), gärna framför en fotbolls-, eller i hennes fall hockey-, match. Ett liv, ett lag. Pontus kommer ur jobbiga år och har kommit starkare ur dem. Han är, säger en kollega, en jäkligt bra grabb, och nu ska han få en fru (i, som han säger med berömvärd realism, ”fem veckor minst”).
Amanda och Alexander
Amanda jonglerar sin elitsatsning med en karriär som chefsjurist, och är troligen mer sportig än den ändå mer än lovligt sportige Alexander. När hon beskriver vad en snygg kille är skrapar hon bort den redan ganska tunna fernissan från uttrycket att ”ta hand om sig själv” och säger som det är: det ska vara någon som tränar. (Man får känslan att hon då inte menar någon som tränar, exempelvis, på biljard eller dart.) Dessutom ska han ha bra hår- och käklinje och en ”kort nacke”, och uppräkningen börjar likna något man kunde höra från en portugisisk sjöfarare i en västafrikansk hamn på 1600-talet.
Amanda är trygg i att prestera. Det är något som hon vet att hon kan. Och hon gillar att göra svåra saker, som att ta VM-guld. Redan en vanlig relation kräver som bekant en prestation, och om vi lägger tv-kameror och total främling-faktorn till det är det kanske nästan VM-guldnivå. Frågan är om det är den sortens svårt som Amanda gillar.
Alexander uppfyller i alla fall Amandas kravspec, typ. Men han verkar också redan vid första anblick uppvisa mer av den varma sida som Fredric intygar att Amanda också har. Jämför röstmeddelandena, där Alexander pratar om sin nyfikenhet inför att se alla Amandas sidor, och Amanda (åtminstone i det vi får höra), något mer pragmatiskt, diskuterar sina kostvanor och vinnarskalle. ”Kul…” säger Alexander lite tveksamt efter att ha lyssnat, och en liten rädsla väcks, medan Amanda i sin rosa vrå spekulerar i om rösten hon hört tillhör en ”stor man”. Kommer hon att tolka Alexanders mer emotionellt inriktade prestationsvilja som dörrmattebeteende, som hon skyr, eller välkomnar hon det?
Till sist
Vi får se Dennis korsa sig inför vigseln. En kristen, musikalisk miljöpartist från Malmö?
Och med tre (!) Johnossi-affischer ovanför ”gamingstolen” har vi kanske hittat Sveriges största Johnossi-fan i honom.
Skinnlösa näsor tornar fortfarande upp sig som ett hot i svenskarnas relationsdrömmar. Här är det Pontus och Alexander som hoppas att deras tilltänkta inte drabbats av denna epidemiska åkomma.
”En uppdaterad version av en strippklubb eller porrfilmsstudio från 70-talet” är tydligen en inredningsstil som finns.
Om det är något Kalle är ihågkommen för är det begreppet ”snälltolka”. I Amandas tappning får det dock en lite annan vinkling: hon kungör att hon avser ”snälltolka reglerna till sin fördel” när hon spelar brädspel.
Det är tradition att berömma fotot i GVFÖ, men en liten plump i protokollet kan noteras här när Jannikas marsch in till vigseln bakom ryggen på Dennis blockerades av reflektioner i glaset på den korridor hon gick igenom.
Dennis förstår att Jannikas röst är en sådan han dras till, förklarar han, ”eftersom han jobbar med it”. Jaha.
Karaokesynken börjar också bli en klassiker i första avsnitts-sammanhang. När både Jannika och Dennis på sin möhippa respektive svensexa stämmer upp i Ring of fire, i samma tonart, ser man för sitt inre en redaktörs osynliga hand på karaokemaskinen.
Pontus gillar ”allt med Norrköping”, berättar en kollega: ”Krunegård, IFK…” Det var allt vi hade på Norrköping, va?
Vi minns fortfarande Jimmis kala lägenhet från förra årets sommarsäsong, den som fick även ens mest ungkarliga kompis lya att se rentav ombonad ut. Några av killarna i föreliggande säsong verkar ha velat förekomma denna penibla situation genom en snabbtur till Ikea – i minst två hem kunde möbelvaruhusets klassiskt generiska svartvita affischer, eventuellt hastigt monterade inför inspelning, skådas på väggarna.
Ebbas lingvistiska sherlockande om den obestämda artikeln framför ordet ”öl” i Pontus röstmeddelande imponerar. Man kan tänka sig att en amatörgrafolog också hade kunnat dra djupa slutsatser av de brev som nu också ska skrivas inför vigseln (och det vi noterade redan 2023, om att paren får se mer och mer av varandra inför vigseln för varje säsong, bekräftas återigen som en riktig prognos).
”Att se människor och skapa relationer är något jag brinner för”, berättar Pontus, och vi får se honom vandra med bestämda steg mot en pub. Tyvärr något mindre komiskt när det visar sig att han jobbar där, men det hade nästan kunnat funka ändå.
Till sist i till sist, ett redaktionellt meddelande: utgivningstakten riskerar att bli något mer sporadisk den här säsongen. Håll ut.