Vad hände sen?

Adam: Alla hade mycket saker som pågick. Förutom Nicklas och Ninni.

Selma och Andreas
Det hör till “Vad hände sen”-genrens måsten att så osäkerhet och tvivel hos tittaren, med ödesmättade bilder på en vält dramatenväska på en järnvägsperrong någonstans i Sverige, men när Andreas säger att “så mycket har hänt” med tårar i ögonen blir vi ändå först inte så oroliga. Karl’n är omvittnat gråtmild.

I nästa scen bakas det kladdkaka, och vi känner oss stärkta i att ha avvisat dramatikens lockelser. Men avståndsförhållandet har tärt på paret, får vi veta, framför allt på Andreas. Parets gemensamma energi (tokig möter lugn) – som vi först varnade för, men som vi ska erkänna verkar ha funkat – kommer inte till sin rätt över telefon, kan man tänka sig. Dessvärre verkar Andreas ha försökt bearbeta sina tvivel på egen hand, där oron växt och puttrat över i drastisk handling, med den goda gamla barnfrågan som förevändning. Selma lämnas med frågetecknen i Malmö, och vi framför tv:n, fram till återträffen.

Elsa och Adam
När vi ser Adam på en moppe i Alanya tänker vi genast på Mattias resa till Thailand i förra säsongens Vad hände sen-avsnitt och vet vad som gäller: en resa till ett varmt land med auktoritärt styre är som bekant den svenske mannens bästa botemedel mot kärlekssorg. Och mycket riktigt är det slut.

Uppbrottet verkar ha satts igång redan i och med skålen efter ja-et (“Skål, to answer yes”), där det blev tydligt för Adam att den maktbalans mellan paret som gjort sig påmind under hela relationen inte förändrats. När Adam försiktigt försökte hävda en egen agens, alltså att han faktiskt också hade kunnat säga nej, såg sig Elsa tvungen att trycka till honom för att återställa dynamiken där hon är ouppnåelig och Adam den som trånar och godtar vad som helst. För att tala med Elsas språk vill hon nog att det ska vara etablerat att hon är “out of his league”, och att Adam ska erkänna det. Men hur kan man mötas, verkar Adam till sist ha undrat, om man bara betraktar varandra från två olika ligor?

Om det vertikala avståndet alltså är under hot måste det ökas horisontellt i stället, och Elsa kände följaktligen att hon “måste bort”, hem till Göteborg. Några veckors paus följde, och därefter det väntade uppbrottet (som av en händelse efter att Adam tackat nej till att stanna kvar i Göteborg på Elsas förslag). Med lite betänketid hittade Adam fattningen och sig själv igen, och därmed ilskan över vad han gått igenom. Med solglasögonen på, till skydd mot Elsas bländande skönhet, kunde han se också oskönheten och förstå: “Det är ju inte soft.”

I en äktenskapsobduktion med systern får Elsa chans att reflektera över hur hon framstått (alltså som “ganska oskön”) och över de många bråken med Adam. Hon blir stött över kritiken om att hon är dålig på att ta kritik, men tycker ändå att bilden i programmet är rättvisande, om än komprimerad. Två aspekter här är värda att anmärka på, till Elsas försvar. Först gäller det afterski-grälet, där Elsa erkänner att hon kanske inte ville förstå Adam, vilket är en annan sak än att inte kunna. Och så hennes betraktelse om hur hon konfronterats med och fått arbeta med sina sämsta sidor. Båda dessa saker skulle kunna peka på att Elsas eventuella oskönhet, eller elakhet, är kontextuell: den framträder när hon parats ihop med någon hon egentligen inte passar med. Visst kan man tycka att man borde kunna reagera bättre än så på att paras ihop med fel person, men det är ändå något annat än att avskriva Elsa som oskön i största allmänhet.

Ninni och Nicklas
Lugna morgnar, promenader med Nicklas buskompis Sigge, sjukdom och en resa till Portugal. Vi går vidare till . . .

Magnus och Hector
På Balettakademien tränar Hector på sängkammarblicken. Livet är som vanligt igen. Och Magnus har dejtat, men har självinsikt nog att förstå att den säsong som släppts möjligen inte är den bästa kontaktannonsen för honom.

Det är kanske värt att upprepa vår analys av vad som hände mellan paret. Vi vidhåller att Hector inte framför allt ville att Magnus skulle ha mer fysisk kontakt med honom mot Magnus vilja, utan snarare undrade hur Magnus tänkte sig att en relation skulle fungera utan att man ens kan ta i varandra. Magnus svarade egentligen aldrig på det, men förstod nog att utsikterna för det var dåliga, men var också för snäll (eller konflikträdd?) för att erkänna det, och låste därför allt mer fast sig i den allt mer märkliga strategin att förneka att det skulle vara något konstigt med ett gift par som har noll attraktion till varandra. Med tiden ledde detta till att Hectors uttalade kritik skiftade något, från den rimliga “hur tänker du att vi ska kunna vara ett par om du inte kan ta i mig?” till den något mindre rimliga kortversionen “varför vill du inte ta i mig?”, kryddat med kränkthet över att bli avvisad, vilket gav Magnus bränsle att dra samtyckesfrågan en vända till och stärkte honom i sin inställning. Återigen: Hela denna situation hade kunnat undvikas om en utomstående medlare, typ Delphine, hade rått paret att gå skilda vägar som vänner när problemet först upptäcktes, men programmets logik förhindrade henne att göra det, och här är vi nu.

Återträffen
Det hela inleds med en hjärtlig kram, och kyss, mellan Selma och Andreas. Den sistnämnde har nu, med handledning av Selma, insett att han själv inte förstod vad han gjorde, tagit tillbaka allt och flyttat till Malmö. Allt väl, och nästa gång Andreas drabbas av liknande förvirrade känslor har han åtminstone Selma att prata om det med först.

I ett samtal med Selma över pannkakslaggen beskriver Elsa det som att det var Adam som gjorde slut med henne. Hon berättar att hon “flippade på honom” då: “Du kan inte göra slut med mig.” Genom att hävda sig mot Elsa raserade Adam den enda trygghet hon funnit i deras förhållande, “att han tycker så pass mycket om mig att han inte kommer att dra”. Balans mellan dem, att båda väljer relationen på samma villkor, är alltså en dealbreaker, och Elsa känner inte förtvivlan eller saknad, utan är om något kränkt. Allt detta stärker bilden av den dynamik vi skisserat ovan.

Tolkningen att det var sammanhanget mer än en fråga om personlighet som gjorde Elsa oskön stärks också av hennes beundran för Andreas, vars mjukhet och lugn hon bara ser i ett positivt ljus. Om hon fått lära känna Adam på det sättet också, utan ring på fingret, hade slutresultatet kunnat bli annorlunda.

Vid pannkakslunchen avhandlas givetvis Nicklas kompis tal (men Ninni skrattar dessvärre bort Adams försök att faktakolla påståendena i det). Ninni uppfyller jättemycket punkter hos Nicklas, berättar han, och Tomas andra punkter. Kittlande.

Hector får en mjukstart på återträffen eftersom Magnus inte kan komma ifrån sitt nya jobb. Adam, möjligen säsongens mest insiktsfulla analytiker, noterar likheterna mellan sig själv och Hector. Kanske behöver de båda en ursäkt? Vid en stel fika, med sänkta insatser och sänkt gard, vinnlägger sig Magnus om att berömma Hectors värme och utnämner sig själv till bromskloss (om det är genuint eller damage control kan vi låta vara osagt). Det blir ingen ursäkt här, men Hector känner sig åtminstone förstådd, och en olivkvist sträcks sedan ut och böjs för att knyta ihop säcken med salsa, där Magnus med god min tar emot Hectors läkande gliring om att man ska “ta jättemycket” på varandra.

Till sist

• Var det en subtil Carola-referens när Elsa träffade sin syster vid 10.34? “Tja, hej, salam”. Kan tyvärr också ha varit det tråkigare “tja, hejsan”.

• Liten inblick i astrologi (psykoanalys för tjejer) och dess självbekräftande logik i denna korta ordväxling mellan Elsa och systern: “Alla som har sårat mig är tvilling, och det var ju Adam.” / “Men han sårade ju inte dig.” / “Nej.” Men ändå!

• Ninnis motvilja mot att “peta på [piano]tangenter i offentlig miljö” (hur ofta uppstår egentligen den situationen?) förklaras med omtanke om hypotetiska barn som kan ha blivit tillsagda att inte göra det, men vi anar i stället mysofobi, och välkomnar det som ett förmänskligande neurotiskt inslag.

• Inför återträffen gör Adam entré med solbrillor, medhavd pappersmugg med kaffe, dramatenväska och hörlurarna i. Vi är i Stockholm, gott folk.

• Magnus odlar karriären på Apple, Hector odlar äpplen på kolonilotten. Nej, det var nog ingen lysande matchning ändå.

• Adams bostadsannons i videoform påminner en om att han trots allt är ståuppkomiker. Bra grejer.

• Besvikelse över den korta, svenskspråkiga dialogscenen mellan Magnus och hans katt; vi hade utlovats franska.

• I en epilog får vi veta att Adam återupptäckt hur bra samtal kan vara, medan Elsa har flyttat till Stockholm och träffat en Valter. He was from Söder, she was from Vasastan, can I make it any more obvious?

• I epilogen öppnar Selma också en “baby box”, som hon haft sedan hon var 19 (!). Intensiv exponeringsterapi för Andreas.

• Kronisk smärta, en ofta missförstådd och underdiskuterad folksjukdom, är ett på allvar intressant ämne för en tv-dokumentär, där frågan exempelvis skulle kunna belysas ur ett feministiskt perspektiv. Av flera, helt förståeliga skäl gör det sig inte bra inom ramarna för GVFÖ, men där har vi ett uppslag till denna säsongs Play-spinoff.

• “Hon var från fel sida älven” nynnar Adam medan han manligt vispar grädde, men har glömt resten av texten till Peter LeMarcs örhänge från 1991. Att inte riktigt komma ihåg en LeMarcs insatser är en känsla vi GVFÖ-tittare kan relatera till.

• Jag har läst era klagomejl på det även för detta nyhetsbrev långa dröjsmålet den här gången, och lovar bot och bättring framöver. Tack för alla kommentarer, även de positiva, och för att ni har läst. Vi hörs igen nästa säsong.