Avsnitt 6
Sofie: Är du döende? Emilia: Ja, typ.
Anna och John
Om ett par får lite tid i ett avsnitt kan man för det mesta utgå från att allt står väl till med dem. Så är det nog för Anna och John, utöver det faktum att Amanda och Sébastian behövde få breda ut sig lite mer den här gången och därmed gav mindre plats åt de andra. Det som lite slarvigt kallas årets längsta dag blir, för Anna och John, komprimerat till några korta scener och ett bekant tema – vi kan kalla det frågan om vem som är grabben i förhållandet.
Man kanske inte alltid vill höra hur snacket om en går, men John har inget val. På bryggan i Dalsland, med inte mindre än fyra av Annas kompisar närvarande, får han veta vad som sades om honom på bröllopet, vilket bland annat var att han enligt vännernas bedömning har ”nån form av queer energi (konstpaus) alltså, på ett jättebra sätt!”
Vid middagen, efter att John till sist bestämt sig för den röda skjortan (öppen, så klart), kommer ämnet upp igen. Anna berättar att hon ofta beskrivits som ”maskulin”. Sånt säger man ju bara inte, konstaterar gänget, även om Anna manligt (förlåt) slår ut med armarna och betonar: ”Inget fel med det!”. Och det är det så klart inte. John ser ut att vara försjunken i tankar under samtalet, men har snarare lyssnat noga, som en könskrigsdiskursens Colombo. Han tittar upp och påminner enkelt om deras karakterisering av honom på bryggan. Boom. Men bakom detta inlägg finns inga sårade känslor – han är stolt över att ha feminin energi, om det nu är så det uppfattas.
”Hur känns det att vara gift med en feminin man?” frågar han Anna, som omedelbart (och felaktigt) understryker att hon aldrig skulle använda f-ordet, även om hon kan förstå om andra, ej närvarande, skulle göra det om John. Och egentligen har de nog samsyn här – båda närmar sig något som liknar en radikalfeministisk idétradition där olika egenskaper inte nödvändigtvis måste inordnas i en könsbaserad matris. Om det finns en skillnad är det att det för Johns del inte gör något om han beskrivs som feminin, medan Anna ogärna vill omtala sin make så. Här behövs nog inga dramatiska åtgärder, men om något ändå ska sägas rekommenderar vi att ett synonymlexikon införskaffas (flamboyant är ett annat, möjligen för Anna mer acceptabelt, f-ord vi har förespråkat), alternativt att paret framdeles inte låter sig lockas in i den här typen av middagsdiskussioner och bara fortsätter att uppskatta varandras energier, helt utan etiketter.
Emilia och Sofie
När Emilia flyttar hem till Sofie har hon internaliserat bilden av sig själv som ”klängig” och börjat be om ursäkt på förhand när hon utför handlingar som skulle kunna tolkas på det sättet – som när hon kramar Sofie under pyttipanna-stekningen och intygar att hon tittar in i väggen för att inte vara i vägen. ”Det är okej”, säger Sofie, ”jag känner inte så mycket press” (innan hon förklarar att hon ”dock måste lämna” för att fylla på lite vatten). Tanken man har då är att hon kanske borde göra det – känna lite press, alltså. Vi vet att hon tycker att Emilias ömhetsbetygelser och kontaktsökande (om detta är meningens ”det”) är ”okej”, men vad känner hon utöver denna acceptans? Uppskattar hon det? Är det bara något hon är beredd att uthärda med jämnmod? Och vad betyder det för Emilia?
Man kan tänka sig att de två lätt skulle kunna hamna i en ond cirkel där Emilia känner sig osäker på vad Sofie känner och försöker kompensera med extra mycket komplimanger och uppmärksamhet, varpå Sofie drar sig tillbaka ännu mer, och Emilia då ökar bekräftelserna ytterligare ett snäpp, och så vidare. Det skulle vara en prydlig, och därmed attraktiv, förklaringsmodell, men det vi får se ger faktiskt inte riktigt täckning för det. Sofie verkar ganska stabil i sin position där hon tar emot komplimanger utan att ge så mycket tillbaka, drar sig alltså inte märkbart undan, och Emilia berättar upprepade gånger att Sofie säger sig vara nöjd med allt.
Men inte riktigt allt, va? För om vi anstränger oss för att hitta något bakom denna nöjda yta, som ändå skulle kunna förklara distansen dem emellan, är det välbekanta uppslag Sofie ger oss deras olika tidigare erfarenheter av samkönade relationer – Emilias bristande sådana och hennes egna erfarenheter av att bli övergiven av icke-lesbiska partners. Vid ett nattligt samtal utvecklas temat ytterligare. De två pratar, berättar Emilia senare, om ”roller i ett lesbiskt förhållande” och att Sofie ”inte orkar” lära Emilia om detta. Dessutom kommer Emilia ändå aldrig att förstå, eftersom hon ”inte är i någon minoritetsgrupp” (hörde vi bi erasure?). Det här samtalet – som inte låter särskilt trevligt – gör Emilia (”kanske lite, lite”) irriterad. Efter att ha erkänt det, för sig själv, om än inte för Sofie, sätter hon också ord på det ointresse vi så tydligt sett henne uppleva under de fem gångna avsnitten, till kameran om än inte till Sofie: ”Du vet ingenting om mig, Sofie.”
Efteråt förklarar sig Sofie med att hon var trött, att hon pratade om ämnet mest för att Emilia ville det och att hon inte tog upp det hon hade att säga så smidigt. Så kan det säkert vara. Men Emilia är ändå inne på något i sin efter-samtalet-analys. Vi känner till två problem med det här paret: att Emilia inte känner att Sofie är tillräckligt intresserad av henne, och att Sofie har diverse bekymmer med det faktum att Emilia inte är entydigt lesbisk. Hänger detta ihop, och i så fall hur? För att reda ut det behöver Sofie lämna den allmänna nivån samkönade relationer och gå till just denna samkönade relation, vilket väl borde vara den viktigaste just nu. Och vi – och Emilia, för all del – behöver också förstå vad Sofies nöjdhet egentligen betyder, alltså vad hon menar med att allt är bra.
Vi kan så länge fylla i med egna möjliga hypoteser. Kanske är Sofie inte så intresserad av Emilia – den version Emilia fruktar. Kanske har det på något sätt att göra med deras olika bakgrund och erfarenheter av samkönade relationer. Eller kanske är Sofie – provocerande nog – så grundtrygg att det är precis så här hon beter sig när allt, eller åtminstone det mesta, är bra. Anhängare av denna sista teori, och som säkert tycker att vi målar fan på väggen, känner sig nog stärkta av att Sofie faktiskt revanscherar sig i slutet av avsnittet och besöker Emilia i sjukstugan. Ibland är en cigarr bara en cigarr, skulle de vidare anföra, och åter peka på att Sofie ju säger att allt är bra. Och då är det väl så? Jo, invänder vi mot denna hypotetiska kritiker, men Sofie säger fortfarande inte så mycket mer än så, och frågan är om det räcker till för Emilia. (Sofies ”vad fin du är” med ryggen vänd mot Emilia, som vi senare ser, kan stå som exempel här.)
Detta, allt detta, vore ett intressantare spår för produktionen och parets expert Suzann att utforska, snarare än, återigen, endast frågan om pan vs lesbisk. Låt oss vara ännu tydligare. Om vi ännu en gång ska få höra allmänt hållna inlägg från Suzann om hur lesbiska och bisexuella skiljer sig åt (trots att Sofie ännu en gång i det här avsnittet betonar att hennes sexuella läggning är en pytteliten del av den hon är) vore det klädsamt om produktionen i så fall också gick in på den mest avgörande aspekten för just detta par: hur Sofie ställde sig till att matchas med en person som inte identifierar sig som lesbisk.
Men åter till sjukstugan. Midsommar stundar ju, men Emilia hackar och hostar i sängen. Sofie har inte för avsikt att stanna i Göteborg, så planen är, berättar hon, antingen att hon åker ensam till Ljungskile eller att Emilia följer med. Ställd inför detta val tar Emilia snart en Ipren och börjar sätta på sig eyeliner. Hon hamnar på en altan med Sofies vänner och uppmanas att ”berätta allt”. Allt är, i denna version, att det känns överraskande bra, att hon är frälst och att Sofie är helt otrolig. Den här beskrivningen kan vi förstå på flera sätt. Om snapsglaset är halvfullt är Emilia uppriktig, och vi har oroat oss i onödan. Om det är halvtomt är det här ungefär vad man ska säga till sin frus förväntansfulla kompisar, komplett med ordet ”frälst”, som en bekräftelse på att Emilia nu oproblematiskt har missionerats in i det lesbiska lägret (och att Sofie i så fall har hittat orken att förklara vad detta innebär för henne). Det tre fjärdedelar fulla glaset – eller, låt oss lämna snapsmetaforen, ett tredje möjligt perspektiv – är att de här sakerna också är sanna. Vi har ingen anledning att betvivla att Sofie har fantastiska sidor, att hon är skitrolig, helt otrolig och fin. Och det behöver heller inte göra allt det andra vi noterat här osant. Det som återstår att se, för Emilia och oss (och, för all del, för Sofie), är om det fantastiska kan kompensera för det något mindre fantastiska.
Amanda och Sébastian
Historien om alla hittillsvarande dokusåpor är historien om konflikter som driver handlingen framåt. Eller, för att säga det något mindre historiematerialistiskt, bra konflikter gör ofta bra dokusåpor. Och för att få till bra konflikter hjälper det med tydliga karaktärer. Någon som görs eller gör sig själv till, beroende på hur man ser på saken, tittarnas hatobjekt, alltså, som man kan oja sig över och lusthata i tv-soffan. Det här kan göras på mer eller mindre utstuderade sätt – kanske mer i Paradise Hotel, som en nu aktuell dokumentär påvisar. Helyllesåpan GVFÖ presenterar, åtminstone enligt produktionens egen självbild, ett annat synsätt på hur dramaturgi blir till. Tanken är att själva premissen är så intressant att man inte behöver utmåla deltagare som sämre än de är. Som programmets producent förklarade det i Filter 2022: ”I de flesta program letar man efter karaktärer som drar tittare och blir snackisar. Vi jobbar tvärtom, ju vanligare du är, desto bättre. Det beror på att vi har en så stark premiss att det inte spelar någon roll hur till synes vardaglig du är – det blir intressant TV ändå.”
Vi har haft invändningar mot flera delar av den här beskrivningen (vi nämner inga namn, men hur intressant TV blev det med ”pajparet”?), och rentav mot vad vi upplevt som motsägelser i programmets premiss, men vi måste erkänna att produktionen så långt det går försöker undvika att, genom urval och klippning, utse ”ondingar” för tittarna att hata. Ibland går de till och med så långt i denna neutrala och delikata balansgång att vi kritiserat dem för motsatsen, som tidigare under den här säsongen när vi har tyckt att experterna varit lite väl ovilliga att tydligt förklara att någon har gjort fel. Den tanke som präglar GVFÖ är att ingen egentligen gör fel, eller åtminstone är fel. Och om någon ändå behandlar sin partner illa eller gör bort sig är det kamerans uppgift att förstå och förklara det, snarare än att fördöma. Ur ett slags allmän humanistisk synpunkt har de så klart rätt. Om man bara tillbringar tillräckligt mycket tid med någon och försöker förstå sig på vederbörande kan man oftast, om inte ursäkta vad som helst så åtminstone förstå det. En uppenbar svaghet här är så klart att tiden i GVFÖ i allra högsta grad är begränsad. Ett urval måste göras. Och ibland kan det som verkar storsint – att programmet lämnar dömandet till oss tittare – i stället verka ganska bekvämt för produktionen. De pekar inte finger om vad deltagarna har för sig. Det lämnar det åt oss småaktiga tittare, eller åt allehanda nyhetsbrev, för den delen.
Den som satte igång veckans avsnitt med hopp om att saker och ting kan ha vänt, att det trots allt kan ha gått bra i går kväll, får genast besked av Amanda: Det gick jättedåligt i går kväll. Vi tar en taxi direkt till Katarinas akutmottagning, där paret erbjuds att landa lite i helgen. Det Amanda berättar där fortsätter på samma tema som sist. Det handlar bl.a. om ”olika sexuella behov”, för att använda den neutrala beskrivningen, eller, för att vara mer värderande, om Sébastians tjat, alternativt skämt som tolkas som tjat. Om Amanda i förra avsnittet var besvärad men en gnutta hoppfull är hon nu i det närmaste rasande och utmattad. Och när man hör hennes beskrivning förstår man varför. Sébastians försvar handlar om bristande lyhördhet och möjligen dålig humor, men när man hör Amandas beskrivning är det svårt att förstå det (liksom att förstå hans förklaring, senare, om att han inte är tankeläsare). Flera tydligt uttalade, pedagogiska ”nej” kan väl inte missförstås?
Förra veckan var vi inne på att Sébastian kan ha undvikit att diskutera glassfrågan inför kamerorna för att undvika att ämnet skulle nå tittarna. Om det var hans mål har han nu misslyckats totalt. Till bilder från Håkan-konserten, nu satta i illavarslande matta färger, vevas det hela om igen, och med fler detaljer (detaljer vi nog ärligt talat inte ens ville ha – elefantshortsen var ett riktigt lågvattenmärke). För att anknyta till den tidigare diskussionen om GVFÖ:s självbild skulle vi här kunna vara generösa mot Sébastian och ta hans förklaringar på allvar, men inte heller då blir det särskilt smickrande för honom. Även om det bara är dålig humor kan humor, om den blir så här dålig, också vara ett stort problem, åtminstone från någon som inte längre är i lägre tonåren. Om stämningen gjort honom otrygg och tarvade skojigheter, vilket han också är inne på, kunde han väl, åtminstone efter tredje eller fjärde gången han blev tillsagd, provat ett annat ämne att skämta om? En ordvits?
Sébastian verkar ha fått flera möjligheter att backa, men inte tagit dem, och när han ska förklara sig erkänner han att han varit tafflig, att hans beteende rentav varit ”ren idioti”, men kan egentligen inte berätta mer än så (utöver att han ber om ursäkt och intygar att han inte velat såra Amanda). Bara det gör att man förstår, om man inte gjort det redan, att detta bara kan sluta på ett sätt. Man undrar om det inte borde ha gjort det tidigare. Skönt för Amanda, tråkigt för dem båda – och kanske för produktionen, som nu måste fylla ut programtiden med bara tre par.
Jasmine och Henrik
Vi var inne på det förra gången. Från att ha betvivlat Henriks förklaringar för sina bristande frågor till Jasmine har vi vänt om och börjat förstå, eller hoppas, att han bara behöver tid att visa henne intresse. Han visar fortfarande god vilja på den fronten, och utanför lyxtältet i Gotland får han också tid att berätta mer för Jasmine om hur han fungerar, utan att bli avbruten. Samtalet fortsätter senare under Hanas överinseende, där Jasmine ger Henrik några tips om vad han kan göra för att indikera att han tappat tråden. Om Henrik, som Jasmine föreslår, skulle erkänna när han inte längre hänger med i stället för att låtsas som att allt är under kontroll vore det förstås ett framsteg, så länge Jasmine kan acceptera det.
Det tar tid, kommer att ta tid, för Henrik att förklara varför han tar så lång tid på sig, och det kan i sig vara ett problem. Jasmine har sexans växel i och Henrik har parkeringsläge, säger hon otåligt när de gör sig redo för att åka till Fårö och fira midsommar. Väl där parkerar sig Henrik i badrummet (”jag har ett önskemål om att gå på toaletten”). Henriks långa startsträcka, förstår vi, utsträcker sig inte bara till att ta initiativet till frågor i samtal med Jasmine, utan också i allmänhet till att få saker gjorda. På sätt och vis är detta goda nyheter för Jasmine, eftersom det bildar ett mönster som är större än bara hans bristande intresse för henne, eller brist på frågor. Men det behöver trots allt inte betyda att hon uppskattar mönstret som sådant. Hon, som är spontan, ivrig och gillar överraskningar, kanske inte står ut med deras olika växellägen, eller kan kanske inte lugna ner sin personlighet hur gärna hon än vill, lika lite som Henrik kan öka takten, kan man tänka.
Inför själva midsommarafton får paret en mikroövning av Hana. De ska ställa frågor till varandra om vad de kan hamna i och vad de behöver. Över frukostmackan på dagen D (dagen M?) försöker Henrik göra det, och tar upp sin oro över att få utrymme att berätta vem han är, alltså över att hans långsammare tempo kanske inte gör sig i midsommarfestsammanhang. ”Var dig själv, så kommer det att gå superbra”, säger Jasmine peppigt, en fras som känns som hämtad från någon av skyltarna på glampingplatsen de tidigare bodde på. Och det besvarar egentligen ingenting, eftersom Henriks problembeskrivning också skulle kunna sammanfattas som att han är orolig för att det inte kommer att gå bra om han är sig själv. Henrik tar ansvar för mikroövningen och bollar, efter en stunds tystnad, över till Jasmine: ”Vad har du för förväntningar i dag? Eller oro?” Jasmine hoppas på en skön dag, säger hon, men också att Henrik lär känna hennes vänner. Den förhoppningen kan Henrik så klart dela, men man får känslan av att han fortfarande inte riktigt vet hur det ska gå till rent konkret, med tanke på temposkillnaden dem emellan. Mikroövningen har fått dem att sätta ord på sina förväntningar och sin oro – bra så. Nästa steg måste vara att hitta lösningar på dem, och då krävs nog makroövningar.
I brist på sådana landar en intrycksöverbelastad Henrik i sängen, fullt medveten om hur det hela ser ut utifrån. Förhoppningar allena gör ingen midsommar. Jasmine håller god min och går mellan de väntande vännerna och sängkammaren, pratar snällt och lockar till sist med Henrik på ormbunksjakt. Vännerna, och Jasmine, slipper längta mer och allt verkar väl för stunden.
Till sist
På båten till Gotland tar Jasmine initiativ till en gemensam selfie. ”Jag ska bara köra ett knep som jag har lärt mig”, säger Henrik, och kniper ihop ögonen, men hinner inte (?) fullborda knepet innan Jasmine har knäppt bilden. En liten men tydlig illustration av deras olika tempo, som här också drabbar tittarna – vi ville ju veta vad knepet var.
Såg någon skillnad på de solglasögon John redan bar på bryggan och det identiska par han fick av Anna? Men en man som John kan säkert aldrig ha nog många solglasögon.
Vi kan inte säga att vi helt delar Annas förvåning över att John kan ta på sig byxorna utan att knäppa upp dem. Har hon aldrig sett en smal kille förut? Dock borde denna manöver, som väl har mer med lättja än något annat att göra, ge John poäng på bra motorik-kontot.
Sällan har man uppskattat så mycket att inte vara GVFÖ-deltagare som när man kan stiga ut ur badrummet efter förrättat värv utan att en fotograf med stoppur i handen väntar utanför.
Johns minnesvärda ”Helan går”-framträdande med extra eftertryck på bröllopet var, börjar vi förstå, ingen engångshändelse, utan snarare hans paradnummer. Inget fel med det!
Vi har tidigare varit inne på vad det gör med deltagarna att de tvingas spela gifta samtidigt som de tekniskt sett är gifta, och den alienation detta dubbelspel ger upphov till. Just det tycker vi oss se i det sätt paren, särskilt Emilia och Sofie, använder ordet ”wife” eller ”wifey” på. Det är ett gulligt smeknamn och ett skämt och en ambition och ett juridiskt faktum och ironi och största allvar på samma gång, och de vet inte vilket, behöver inte veta vilket. I denna förvirring måste de i alla fall vistas.
En beskrivning av John, enligt någon av Annas kompisar (möjligen ”Westberg”): ”1. Snygg, 2. Hipster, 3. Såg ut som Bill Skarsgård”. Det är sällan man hör ”hipster” användas som komplimang, men visst, det passar (killen kallar Birkenstock-sandaler för ”Birken”). Men ser han ut som erkänt hunkige Bill Skarsgård? Vi skulle snarare ha det till att Bill Skarsgårds utseende är en referens till ett antal andra obestämda manliga utseenden cirka 70-tal, och att John i så fall liknar något av dessa original.
När den krassliga Emilia under grupptryck fås att ta en snaps är det ändå bara det näst värsta spritindränkta midsommarövertrampet vi har sett i det här programmet, tänker vi och minns en högtid ur en tidigare säsong med Björn Rosentröm-soundtrack.
Var det kubb som spelades hos Jasmine? Det känns ju urgotländskt, men nej. Det som spelades – förlåt, kastades – heter varpa, lär vi oss av en artikel i Helagotland, där Janne Larsson från Gotlands varpaförbund berättar att ”midsommarafton nog är den dag det kastas mest varpa.” (Artikeln berättar också: ”Observera här att det heter kasta varpa. Den som okunnigt säger spela varpa får i sällskap med varpakastare snabbt en tillrättavisning.”)
”Jag och John hade ett snack ganska tidigt”, säger Anna i en synk i slutet, ”där jag uttryckte att jag gärna väntar med sex”. Efter pärsen tidigare i avsnittet, och på grund av orosstråkarna i bakgrunden, håller man andan här – inte detta nu igen! Men hon fortsätter: ”Det mötte John mig jättebra i. Han typ höll med.” Så, vill man säga till Sébastian, kan man också göra.
Det känns lika självklart som klipskt att ridån går ner för Amanda och Sébastian till tonerna av Broder Daniels ”No time for us”. Detta var verkligen inte deras tid. Och som en sista hälsning avslutas avsnittet till Kents ”Utan dina andetag”. (Ett annat, om möjligt ännu mer träffande men kanske för elakt val hade annars kunnat vara ”Kräm (så nära får ingen gå)”).
