Avsnitt 4

Elsa: Ja . . . Men det är ju jättebra att du känner det. Verkligen.

Selma och Andreas
Nytt för den här säsongen är, som bekant, en medverkande som uppenbarligen förstår svenska alldeles utmärkt, men som själv väljer att kommunicera med andra på engelska. Men nog om Elsa, för nu handlade det ju om Selma och Andreas, vars bröllopsresa går till ”ett spa på Västkusten” (Leninbadet i Varberg, vågat nog). Där ska de få förbli i smekmånadsfasen, berättar Lemarc över Zoom. De större frågorna kan de tackla senare. Andreas uppfattar instruktionerna (verkar det som): ”Vi ska fortsätta i den härliga stämningen. Vi kanske inte behöver få ut mer.” Och härlig stämning blir det, att döma av den tre minuter långa, obrutna Selmaskratts-klippkavalkad som följer.

Både ett och två varnande fingrar har i dessa spalter höjts mot ”behöver-matchningar”, där par sätts ihop för att komplettera varandra eller täcka upp för varandras brister. Men här får vi svar på tal av Selma, som (åtminstone vid bröllopsresans början) inte uppfattar några störningar. ”Ordet ’komplettera’ kan inte sägas nog.”

Med alla skratt kan man undra om det rentav börjar verka kärlek, och produktionen vill uppenbarligen att vi ska tro det (banne mej). Selma är något mer försiktig. Men hon har roligt där, på steget innan kärlek, under vattenkriget i spabassängen.

Vid middagen har skrattet klingat ut, och Andreas tar till orda, på ett sätt vi känner igen från bröllopet, och inte har saknat. Kanske kan man få ut mer, ändå, tycks han ha tänkt, och han förklarar att han aldrig har växt så mycket som under denna relation. Selmas något förvånade fråga är också vår: ”Efter en vecka?”

I en enskild intervju efteråt klandrar Selma sig själv för den obekväma stämning som uppstår efter deklamationen. Hon är dålig på att ta emot beröm. Hon behöver inte något av Andreas, ”han är bra och fin som han är”. Men hon måste jobba på sig själv. ”Jag var tydligen inte perfekt.”

En alternativ tolkning av situationen, som inte är lika hård mot Selma, skulle kunna vara att Andreas här, återigen, visar sig vara något känslomässigt omogen, om än välmenande. Kom ihåg Lemarcs uppmaning inför resan, om att de stora frågorna ska komma sen. Man skulle också kunna säga att Selmas reaktion, där hon först är frågande, och sen ”sätter upp en vägg” mellan dem, är en rimlig försvarsmekanism mot denna oönskade (känslomässiga) intimitet och forcerade sårbarhet. Att Andreas, precis som på bröllopet, kommer på sig själv med att göra något ”sjukt” (hans ord, inte mina), och att han inser att det här inte är ett ämne som passar där och då – inte för att de är på en middag, utan för att det helt enkelt är för tidigt i relationen – är visserligen bra, men det är inte oväntat att Selma känner en outtalad press, att hon snappar upp den förväntan som Andreas senare säger att han också hade, på att hon själv ska svara med något liknande. Särskilt när hon också en gång till konfronteras av Andreas med hans besvikelse över den uteblivna intimiteten (”Det är jobbigt när jag ser att vi inte ska prata om det här nu”), och en gång till tvingas avvisa honom (”Nej.”).

När Selma i detta sammanhang pratar om att återvända till ”bubblan” menar hon nog inte ett tillstånd där allt ska vara klämkäckt och ytligt, utan snarare ett umgänge där man lär känna varandra steg för steg, under adekvat lättsamma och, långsamt, allt mer intima former, utan stora förväntningar och krav på känslomässiga löften. Alltså som en sund relation brukar se ut efter en vecka.

I korthet skulle då slutsatsen vara att Selma inte ska behöva vänja sig vid att vara så sårbar vid ett så tidigt skede i relationen, och att det är viktigt att Andreas tar ett steg tillbaka när han märker att Selma börjar dra sig tillbaka. Snabbt, bara, kan vi jämföra detta med Lemarcs råd efter situationen: ”Selma är inte så van vid att vara sårbar. Det är viktigt att Andreas inte tar ett steg tillbaka när Selma börjar dra sig tillbaka.”

Elsa och Adam
Elsa har bjudits in som deltagare i ”världens minsta äventyr”, alltså att följa med Adam på ett ärende, men snabbt avböjt detta. Adam berättar efteråt att han direkt blev arg, kanske inte för den enskilda händelsen, men i ljuset av ett negativt mönster, och vi förstår lite hur han menar när vi hör Elsas ton. ”Kan du tänka dig att vi ska iväg och åka skidor?” frågar Adam uppspelt. ”Ja”, konstaterar Elsa. Det kan hon tänka sig. Och, med ungefär samma entusiasm som en ensamstående mamma kan uppbåda till sina sex skrikande barn en grå tisdag efter jobbet: ”Vad ska vi laga för mat i kväll?” (Det har pratats om skaldjur.)

Den dåliga stämningen ger också det raljanta, ”humoristiska” smågnabbet inför bröllopsresan en vass udd, och Adam funderar på vad den här tonen kan betyda. Är Elsa provocerad? Än så länge väljer han välvilligt att tolka det som att hon är ”rapp i tankarna” och att hon ”säger vad hon tänker utan att låta det marinera”. Hon är alltså inte sur – hon är bara från Göteborg. Go’ och . . . inte glad, men rättfram.

I förra avsnittet presenterade expert-Maria sin hypotes om det lokala gråväder som siktats på Hammarbyhöjden – att Elsa inte är tillräckligt attraherad av/kär i Adam och därför blir sur på sig själv. Mot detta ställde vi vår analys – att Elsa inte är tillräckligt attraherad av/kär i Adam, och därför blir sur på Adam. På promenad med systern förklarar Elsa hur det ligger till: Hon har, i första hand, ”stört sig lite” på Adam, och, i andra hand, stört sig på att hon stör sig på Adam, eftersom han inte gör något värt att störa sig på. Och dessutom ”brukar hon inte störa sig på folk” (paus för skratt från systern). Nu känns det dock bättre, menar hon, och hon har ”typ” vänt på det.

Klipp till infälld expertkommentar från Maria, om hur man i en relation kan fastna i att försöka förutspå den andres drag och tassa på tå för denna, med mycket fokus på partnern och att göra det bra, men mindre på sig själv. En beskrivning som är på pricken – men av hur Adam har det just nu, inte, som expert-Maria oförklarligt verkar tro, Elsa. Marias inhopp avslutas med en from förhoppning om att Elsa ska kunna bryta detta mot sin partner eftergivna mönster – och så klipp tillbaka till Elsas syster: ”Kanske ge en komplimang då och då?” – Elsa: ”Nej.” Mönstret brutet, uppenbarligen.

Efter fyra avsnitt har vi börjat vänja oss vid, kanske rentav se fram emot, Adams vloggande promenader, där både han och vi får lite frisk luft. Under förberedelserna för bröllopsresan bjuds vi på just en sådan, där Adam välfunnet jämför sig med en katt, och (i brist på hjälp från expert-Maria) analyserar sig själv och sitt relationsmönster. Elsa hör inte till tjejkategorin ”supertrevlig” (vilket vi väl kan instämma i), de som gör Adam uttråkad och som han ”kör över”, utan snarare till den andra gruppen – de ”jättespännande” och kanske rentav perfekta, som han vill bli bekräftad av. Problemet är den osäkerhet som uppstår hos Adam när bekräftelsen uteblir, och kanske också den onda cirkel de då fastnar i, där osäkerheten gör honom ”superkonstig”, och därmed möjligen ännu mer avspisningsbar för Elsa.

Med detta olösta problem i bagaget bär det av till Orsa, och en modern fjällstuga med öppen planlösning och, vilket ska visa sig vara ett överdådigt undantag, rinnande vatten. De två lagar mat tillsammans (skulle inte Elsa göra det?) och småpratar om utförsåkning, vilket Elsa (så klart) senast ägnade sig åt i Val Thorens. När Adam oskyldigt förhör sig om vad Elsas universitetslinje ”hette” kan en uppmärksam tittare notera en minimal, förorättad paus innan hon svarar: Ekonomprogrammet, men hon bytte ju till Handels. Hon drar axlarna bakåt, liksom skakar av sig obehaget. ”Det var sjukt att du inte visste det.” Nu är stämningen absolut punkterad, och förledet ”skoj-” i den skojbråkiga tonen en knappt skönjbar skugga. Som för att öka distansen växlar en märkbart trängd, irriterad Elsa till sitt modersmål – svengelska: ”And don’t listen at me. Asking questions twice.”

Adam försöker rädda situationen, förklarar att han åtminstone kände till Handels-studierna. Elsa förtydligar; det var i Halmstad hon var deprimerad, ”gick till skolpsykologen och sånt där”. Adam, som inte vill vara en man som bara pratar om sig själv, ställer en fråga: ”Vad var det som triggade det?” Men det vill Elsa inte prata om, varken nu eller senare. Och visst kan man förstå det – betänk att kameran rullar, att stämningen redan är i botten, att det kanske ändå inte hade varit rätt tidpunkt för att öppna dessa sår igen. Men man känner också med Adam här. Återigen är han, blir han, superkonstig, avvisad.

Samma tema fortsätter vid samtalet i soffan efter middagen, där Adam tycks be om att bli bekräftad mer genom att betona (överdriva) de tillfällen då han faktiskt blivit bekräftad. Elsas svar: ”På vilket sätt? Tycker du att jag gör det? För jag har ju känt att jag inte alls gör det. Alltså, alls.” Elsas ertappade, lätt självbelåtna småskratt när Adam tvingas erkänna att det inte är mycket bekräftelse det handlar om låter som det hon brast ut i när hennes syster påpekade att hon nog är en person som har ganska lätt för att störa sig på folk. Nästan som att en del av henne gottar sig åt den rollen. När Adam, ställd inför detta, går över till (det helt rimliga) spåret att i stället undersöka hur Elsa kan få mer utrymme, eller avstånd, vet hon inte hur det ska gå till, och återvänder till irritationen över att han inte mindes namnet på det ekonomiprogram hon läste under två terminer. De konstaterar att ingen av dem känner att den andra ställer särskilt många frågor, eller kanske rätt frågor, och Adam konstaterar att detta faktum är ”intressant”.

Vi rycker upp oss lite, och kastar oss ut i pisten, och, kanske viktigast, till afterskin, där spjuvern Adam lurar i de övriga besökarna att det är Elsas födelsedag. Hon verkar inte ogilla den uppmärksamheten, eller initiativet, allt för mycket, men låt oss gå vidare i kvällen och till expert-Marias hemuppgift, även känd som ”den lugna stunden”, vilket också ska visa sig bli avsnittets huvudanrättning för tittarna.

Uppgiften är, för den som glömt det, att berätta om ”en känsla, tanke eller kanske ett behov” man haft under dagen och att sedan ”träna på att bara lyssna och ta emot varandra”. Med tanke på det vi sett tidigare kan vi räkna ut att Adams känsla, tanke eller kanske behov har att göra med samtalet de hade tidigare, det han fann ”intressant”, och som han funderat vidare på. Elsa upplever inte att han ställer några frågor till henne, men det gör han ju. Som frågan på afterskin. Den var dum, brasklappar han, och han ställer till och med många sådana dumma frågor. ”Vad är det jag ställer för frågor? Och varför har vi inga samtal som är . . .?” Vi kan avsluta meningen åt honom: Varför har de inga samtal som båda uppfattar som givande, trevliga, där de båda känner sig bekräftade? Varför gillar inte Elsa den typ av dumma frågor som Adam verkar gilla, varför upplever hon dessa frågor som inga (intressanta) frågor, och vad betyder det i så fall för deras relation? Åtminstone verkar det vara något sådant han är ute efter, och alltså inte att skuldbelägga Elsa för att hon inte omedelbart hade ett svar på just den här dumma frågan.

Om detta var det resonemang Adam hoppades att Elsa skulle lyssna på och ta emot är övningen ett tragiskt misslyckande. I stället blir diskussionen, grälet, som följer ännu en illustration på just missförstånd och dålig kommunikation. ”Jag har ställt dig tusen frågor”, intygar Elsa, vilket kan vara sant men ändå inte löser problemet (om två personer ställer tusentals frågor till varandra men aldrig har ett givande samtal är ingenting vunnet). Nu är Elsa förvirrad, och väldigt irriterad. Adam försöker en gång till: de pratar på olika frekvenser. Elsa, på en annan frekvens: ”Är kontentan att du vill att jag ställer mer frågor till dig?” Nej, svarar Adam, men han kan inte uttrycka det tydligare än så. ”Det var mer en tanke . . .”

Efter att ha konstaterat att hon inte fattar någonting av Adam (vilket, alltså, var hans poäng), vänder sig Elsa om i sängen: ”Du får nog sova på saken.” Adam accepterar tillrättavisningen, och den rygg som vänts mot honom, men Elsas rygg återvänder snart med en kommentar till, om att afterskin nu förstörts i efterhand. (Congatåget till ”Cotton Eye Joe”, de godtrogna skidåkare som lurades att sjunga för henne – minnen som en skir vas, nu krossade i betonggolvet . . .) Adam tolkar det som en öppning för att fortsätta samtalet, men avvisas igen av Elsa, och tar på sig skulden för misslyckandet. Ridå.

Innan också vi släcker ljuset för detta olyckliga par för den här gången kan vi bara tända en liten nattlampa av hopp. Betänk Adams ord om hur han beter sig med de kvinnor som han känner sig ”dragen till”, som Elsa. Kan Orsa-resan ha ruckat lite på Elsas plats på den perfekta ”jättespännande”-tronen? Och kan det få honom att sluta vara till lags, och därmed bli mer intressant för Elsa? Kanske, men då måste de nog lära sig prata vänligt med varandra, också när de inte har en afterski som förlåtande bakgrundsbrus.

Ninni och Nicklas
Vi tar ett djupt andetag och sätter oss i bilen mot Rättvik. Om det inte vore så orättvist mot den redan lidande Adam skulle man kunna observera att det är han som är standupkomikern, men att det är Nicklas och Andreas som, med till synes små medel, konstant får sina gemåler att skratta.

I den vadderade rymdsonden, under stjärnorna och tallbarren, passar Ninni på att dela med sig av några smärtsamma minnen. Nicklas lyssnar och motstår – ovanligt nog för en man – frestelsen att komma med ”konstruktiva” svar eller lösningar. ”Han lyssnar och tar in. Han ser mig”, konstaterar Ninni. Guldstjärna.

Under middagen vill Nicklas i gengäld dela med sig av egna minnen. Han har ”upplevt en form av obalans, framför allt i tidigare relationer”, och ibland inte känt sig sedd eller bekräftad. Det hela är lite vagt, åtminstone för tittarna, men det är svårt för honom att gå in djupare än så (kanske, återigen, med tanke på kamerorna), säger han, och vi ger honom lite beröm för att han i alla fall försöker.

Magnus och Hector
Vi har tidigare observerat hur bröllopsresorna blivit allt mer klimat- och budgetsmarta, och antagligen också mer lättfilmade. För Magnus och Hectors del innebär det glamorös camping på Höga kusten, där de, enligt Delphine, ska upptäcka nya sidor hos varandra.

Den ångermanländska tundran är frusen, men runt Magnus och Hector är det varmt och mysigt. Eller i alla fall ganska mysigt – särskilt Magnus är skeptisk till de enklare villkoren (”man kan så klart ha en bild av vad en bröllopsresa är”), och produktionen låter honom lägga ut kritiken, fortsätter till och med själva på temat med humorklipp på komposttoan och pålagd ljudeffekt på glappande lampor (det enda vi saknade var den officiella ”nu är det dråpligt”-klarinetten). I fokus står ”toalettbestyren”, av goda skäl, som vi snart ska förstå. Hector är mer oberörd av det, och presterar mest instämmande hummanden som svar på Magnus klagomål i bastun. Här är vi faktiskt på Magnus sida, och undrar vems idé det var att skicka paret på bröllopsresa utan vattenklosett, spegel eller ens ett handfat. Eller har de uttryckt en förkärlek för den typen av enklare resmål? Inte Magnus, vad det verkar som, i alla fall.

Utan afterski eller spa får man, i tipin på Höga kusten, roa sig med att utväxla komplimanger. Magnus prisar innerligt Hectors charmiga leende, och Hector kontrar med en mer lättsam hyllning till Magnus sexiga lår.

Kärlek är, som det står tryckt på Magnus huvtröja, motsatsen till rädsla. Med ungefär samma ekvation skulle motsatsen till kärlek också kunna vara skam, och något sådant, kanske mer än ilska, verkar Magnus uppleva när Hector glatt tar upp frågan om toalettbesök på väg hem från slädturen. Magnus vänder sig från Hector och stirrar stint ut genom fönstret, tar inte emot den försonande hand som kliar honom i det ståtliga skägget. Uthängd med namn och bild som toalettbesökare, inför bilens förare och hela svenska folket. Hector förstår att något gått fel här, men är själv så obrydd och mysig att han nog inte riktigt förstår varför, eller vad den ömma tån var. Efteråt önskar han sig mer humor, känner att det är lite stelt ibland, och kanske har vi att göra med två kommunikationssätt här – det varma och innerliga mot det varma och mer skämtsamma. Det borde, förhoppningsvis, vara en klyfta som går att överbrygga.

Till sist

• Det är något Ruben Östlundskt, eller, för att plocka in en något mindre sliten referens, Johan Klingskt, över ett relationsgräl som tar sin början med att en man behöver åka till sitt kontor för att hämta en adapter till sin dator. Ett äventyr för vår tid.

• Med Nicklas introduceras en ny underavdelning till den för GVFÖ-tittaren välkända ”medvetet dåliga vitsar”-genren: ”synonymordvitsen”. Exempel: ”Det är svårt att se nåt här nere, men det är bättre att se nåt här uppe. Och sen ser jag förhoppningsvis vart vi är på väg.” Synonymordvitsen – den är inte riktigt framme än.

• Försynt förslag till produktionen för att öka contentgraden och spänningen lite i Ninni och Nicklas-segmenten – varför inte höra om den där talaren från bröllopsmiddagen, alltså Nicklas vän, har tid att komma förbi på en (mustig) fika? Man vill bli underhållen, i brist på det skämskuddad . . .

• ”Vågar du också gifta dig med någon du aldrig mött?” över deppscenen i stugan i Orsa – ärlig marknadsföring, och faktiskt riktigt bra.