Avsnitt 2

Sam: Jag är så mainstream.

Experterna och produktionen
”Hur länge har du väntat?” frågar vigselförrättaren Ebba. ”Hela livet”, svarar hon kokett, men mest på skämt, för att sedan förtydliga: ”Två veckor.” Och så är det ju; likheterna med barndomsdrömmens romantiska bröllop är mestadels estetiska. Det är en teaterpjäs, eller tv-teater, som in i minsta detalj ser ut som ett giftermål mellan två personer som älskar varandra, men som i verkligheten är ett första möte mellan två främlingar. Mellan dessa två konceptuella motpoler rör sig produktionen osäkert, vill å ena sidan ge tittarna bilden av kärlek med stort k, å andra sidan trycka på det sant radikala med konceptet ”två främlingar”. Tonvikten än på G, än på VFÖ. Och man kan inte riktigt få båda samtidigt.

”Två veckor” skulle också kunna vara ett sanningsenligt svar på hur länge det känns som att deltagarna faktiskt får vänta på sin partner vid altaret. Varför denna utdragna process? Vad mer får vi lära oss om dem av att se den ena efter den andra skruva på sig framför bröllopsgästernas granskande ögon, prova ett stelt skämt för att bryta isen eller småprata med vigselförrättaren? Allt verkar bara handla om att krama ur så mycket artificiell spänning som möjligt ur en situation som redan borde vara nervkittlande nog utan sådana simpla tricks. Nej, nog med väntan. Korta giftasköerna!

Jannika och Dennis
Det första snacket efter vigseln. Inte lätt. ”Förlåt att jag frågar så mycket”, säger Dennis till Jannika, och vi förstår inte problemet med det förrän vi får höra en av frågorna, möjligen den första: ”Träning. Vad tränar du?” Dennis, det här är inte en Tinderdejt på Ölkaféet! Du gifte dig just. Lite nivå, tack.

Efter denna uppvärmning kastas en (för tittarna) bekant, sömnmaskformad skugga över sammanhanget. Jannika hanterar maskens närvaro, i samtalet och deras nu gemensamma liv, professionellt, men känslan kvarstår av att Dennis oro över den är ett betydligt större problem än maskens reella och praktiska betingelser.

Så även, om vi hoppar fram lite, när Jannika inför bröllopsnatten ställs öga mot öga med masken och återigen tonar ned den som ett problem. ”Du är så fin”, säger Dennis lättat då, men Jannika rättar honom vänligt: ”Nej, det behöver inte vara hela världen.” Nej, som i – nej, det handlar inte om att jag är fin som så storsint godtar denna börda, utan om att det inte är någon stor grej. Och den som lider blir ju lätt självisk – hon påminner därefter Dennis om att allt inte handlar om honom. Hon har också svårt att sova med någon, sovmask eller ej. Nyttigt.

Men åter till bröllopsfesten – vi bad om nivå, och efter middagen försöker Dennis att uppnå det, i ett samtal om Jannikas tidigare förhållanden. ”Vi kom kanske inte så djupt”, kommenterar han det efteråt (vilket väl är i sin ordning med tanke på tid, plats och omständigheter), men det är en dörr han ”vill öppna”. Ordmärkeri här, men vi får väl hoppas att det är en dörr han hoppas att Jannika kommer att öppna, när hon nu anser sig redo att göra det.

”Risken är att du sabbar det för att du är rädd för att sabba det”, säger en vän till Jannika på bröllopet. Det är ord också Dennis hade behövt höra, i relation till sovmaskpratet och senare, när samma nervösa energi gör sig påmind inför bröllopsnatten och, möjligen, eventuella potensrelaterade bryderier inför denna, som får utlopp i ett överkompenserande, neurotiskt skämt om hur man ska ”få ligga”. Det hade inte behövts, eller känns åtminstone inte som rätt sätt att hantera det på, och hade kanske kunnat undvikas med mer förberedande vägledning av experterna.

Denise och Sam
Denise hoppas att den rediga karl (”inte velig”, ”bestämda åsikter”) hon paras ihop med ska ha en bestämd åsikt också om när bröllopskyssen ska levereras. Men märk väl att hon även önskade sig en ”gentlemannamässig” man, och här kanske Sam lever upp till bilden lite för väl, med den chevalereska kyss på kinden han erbjuder, medan Denise faktiskt har en stark åsikt – viljan att få det överstökat.

Samtalet efter vigseln, om vi nu ska fortsätta att betygsätta dessa, placerar sig stämningsmässigt någonstans vid ”vänligt småprat med uppmärksam och intresserad husläkare”. Allmäntillståndet avklaras, liksom tränings- och, till doktor Sams milda besvikelse, tobaksvanor. Han är nu ingen säsong 3-Mats, men är ändå tydlig i sitt enskilda samtal med kameran: ”Hon får inte snusa och kyssa mig.” Och mycket riktigt hänger sedan kyssen i luften under kvällen (illustrerat med otaliga klipp på Denise bästa ”men kyss mig, då”-blick), som en fråga utan svar. Det är först efter en broderlig intervention, där Sam försöker skoja bort ämnet, som han förstår att mun-mot-mun-metoden trots allt inte bryter mot någon hippokratisk ed – och skulle vara en välkommen ordination.

Sam är, förklarar expert-Hana, ”van vid att gå sin egen väg, utan att kompromissa”, och Denise ”vet också vad hon vill” (vår emfas). Men följer det ena av det andra – vet man vad man vill, i kärlek, för att man går sin egen väg? Sam verkar tro att han gör det: ”Om mina vänner hade designat en person att matcha ihop mig med hade de matchat ihop mig med henne”, säger han till kameran, men kanske också till sig själv, och blottar sina drömmar om den perfekta revisorn att dela ett liv med. Och ja, Denise är kanske den personen, och han intygar att han är glad, men vi känner inte riktigt att vi förstår hur glad, bakom gentlemannamässigheten. Vill han detta, eller vill han vilja det, för att det är så det ska vara (och för att det ju ser så bra ut på selfien med Denise)? ”Man” kommer till en viss ålder, berättar han, där ”man” vill ha ett annat liv.

Om ”man” här står för samhällets förväntningar, förmedlat genom överjagets pockande röst, sätter detta upp regler för Sam också på andra områden, på ett sätt som är så integrerat med hans varande att han inte ens själv uppfattar det. Som när han undrar vad ”reglerna” är för snusning. ”Får du snusa efter att du borstat tänderna?” frågar han Denise, som inte ens förstår frågeställningen: ”Får? För vem?” Sam skulle behöva ställa sig själv den frågan, också när det inte gäller munhälsa.

Ebba och Pontus
Pontus luktar så gott, har en så fin kostym på sig och han har ett så fint namn (Pontus). Vill han taga denna Ebba till sin maka? ”Absolut”.

Pontus ska, förklarar expert-Maria, vara en trygg och lugn punkt, medan Ebba ska ”locka ut Pontus att våga lite mer”. Detta nyhetsbrevs redaktionella policy om produktionens fixering vid att tubba deltagare att ”locka ut” sidor hos varandra torde vara känd vid det här laget, så vi noterar bara att kemi verkar finnas redan nu, även utan utlockade och dittills slumrande sidor.

Amanda och Alexander
Vi har tidigare observerat glidningen i expertordet ”matchen” (som i ”matchningen”, men också oavsiktligt i betydelsen kamp mellan två parter), men Amandas tävlingsinstinkt riktar sig nog snarare mot livet självt. Hon hoppas på en man som vill ”se henne vinna”, och man får känslan av att hon då inte bara menar i betydelsen som åskådare när hon tar nästa VM-pokal. Det är i livet hon ska vinna.

Hon är en ytlig, hemsk människa, brasklappar hon, innan hon lite för vant vädrar sina farhågor för att paras ihop med en ”femma” (utseendemässigt på en tiogradig skala, utgår vi från) och förklarar, på det språk som ju ofta förknippas med ytlighet, att hon söker ”a guy in finance”.

För att brasklappa lite vi också kan vi väl pliktskyldigt säga att det absolut inte är något fel med att vilja ha en sex- eller till och med tiopoängare, eller att vara en ytlig och hemsk människa, men det är ändå oroväckande att det vi får höra från henne handlar så mycket om yta. Ett snyggt skal med vinnarskalle och rätt cv, ja (men nog om Sam), men vad ska finnas inuti? Det förblir höljt i dunkel, för oss, och kanske också för Amanda. Och vad händer när denna inre stoppning ändå ska fram, på vägen mot vinnandet? Det är vad hon verkligen fruktar, och när hon tänker på det blir hon plötsligt, sorgligt nog, mindre säker på vad hon har att erbjuda.

Och på tal om cv: paret beskrivs av expert-Fredric som ”intelligenta, drivna, framåt och duktiga på problemlösning”, och sägs ”bilda ett gemensamt team”. (Men det sägs inget om att de ”gillar att ha många bollar i luften” – en tydlig miss.)

Alexander har också noterat att både han och Amanda ”brinner för jobb och träning”, men lyfter in ett perspektiv vi åtminstone inte fått höra Amanda beröra: Hur ska de hitta tid att också brinna för varandra?

Till sist

• ”En fråga man ofta ställer sig när man ser på GVFÖ”, skrev vi förra gången, ”är hur stora urvalsgrupperna egentligen är”. I ett läsvärt reportage i SvD får vi nu svar: 2 000 sökande per år.

• Efter förra avsnittet beskrev vi Sam som ”stigen ur tredje akten i en svensk 90-talskomedi”, och nu får vi veta att han dessutom är . . . utbildad i filmregi. Han vet precis vad han gör!

• Denise ”är lite så” att hon ”ser jättedåligt på långt håll”, berättar hon. Det somliga skulle kalla ett synfel som kan korrigeras är för henne snarare ett personlighetsdrag.

• Vi räknar med att en fet check från eltandborstbranschen är på väg till Ebba i detta nu. I kväll får 107 svenskar en ny neuros, och sådan reklam kan inte köpas för pengar.

• ”Min pappa är väldigt fåordig”, berättar Alexander, och beskriver 90 % av alla GVFÖ-pappors insats i programmet.

• Dennis varnas för att Jannika kan bli ”tjejsur”, medan vi i ett annat samtal får veta att Ebba kan ha ett än hetare temperament (kanske rentav killsur? Hemska tanke.)

• ”Jag vet . . . eller, jag tycker att jag ser bra ut” – Amanda fortsätter att uppvisa en talang för att frilägga sanning ur eufemismer, om än här mer oavsiktligt.

• Brandingenjören Ebba (fest)röker, och vi anar ett intresse för att tukta och kontrollera eld som går utöver det rent yrkesmässiga.

• Ebbas tatuerade romerska siffror står för 2-8-97, och där kan vi väl utläsa ett födelsedatum.

• ”Gott men också lite som en urinoarpuck” – korrekt beskrivning av doften av vitt snus, signerad Sam.

• ”Ensambarn . . . Jag har ju mina fördomar.” Syskonordningen, en något mer vetenskaplig kusin till anknytningsteorin och astrologin, känns som ett hittills ganska outforskat område i GVFÖ:s personlighetsgranskning. Bra initiativ av Ebba att föra in det i samtalet, och ämnet hade också kunnat aktualiserats vad gäller Sams fyra bröder.

• ”Så fin, verkligen”, lyder Ebbas omdöme om Pontus mamma. Vi instämmer.

• ”Vad gillar du för musik?” frågar Ebba. ”Jag gillar allt”, svarar Pontus glatt, men blir ställd av nästa fråga: ”Vad tycker du om epadunk?” Ja, Pontus, du sa ”allt”!

• Och på tal om att täppa till truten på någon, snyggt gräv av Alexanders vän, som obarmhärtigt slår hål på chicken souvlaki-lögnen (”Jag har aldrig sett dig äta chicken souvlaki!”).

• Jannika och Dennis bröllopskaraoke sker framför Youtube på projektor. Kunde inte produktionen ha kört dit en karaokemaskin?

• Alexander är förresten inte helt olik Harris Dickinson. Charmig.

• Den som pausar videon när Denise och Sam, som bröllopslek, väljer mellan olika alternativ och intressen får se att Denise kryssar för ”Netflix” framför ”SVT”. Brutalt.